Bästa Serierna 2010: Nummer Åtta
Glad alla hjärtans dag, gott folk. Kommer jag att kunna hinna beta av hela listan innan det är dags för nästa års alla hjärtans dag? Eller hinner Maya-indianernas kalenderflickor före? Den som lever får se. Här är nummer åtta av 2010-talets bästa serier och filmer baserade på serier.
8. Scott Pilgrim – filmen
Låt mig först säga att jag inte på något sätt tycker att Bryan Lee O’Malleys böcker om Scott Pilgrim är något att ropa hej om, och hade det inte varit för de absurda inslagen i berättelsen om den dryge slackern skulle jag förmodligen ha sågat samtliga böckerna itu. Scott träffar Ramona, bokstavligen talat hans drömtjej, tycke uppstår och snart visar det sig att Ramonas sju onda ex-pojkvänner av okänd anledning beslutat sig för att hämnas på vår hjälte. Han måste besegra alla sju innan han kan få Ramona alldeles för sig själv. Om man nu bortser från att det här inte är en helt och hållet väl genomtänkt situation, ens med absurda mått mätt, att sju dumpade killar går ihop för att hämnas på ex-flickvännens nya kille, så har man åtminstone en väldigt underhållande romantisk actionkomedi här.
Men filmen gjorde det betydligt bättre. Med Michael Ceras rådjursögon i spetsen samlade regissören Edgar Wright ihop en bedårande grupp skådespelare som gör att seriens säkra dialog och bildspråk kommer till sin rätt. Roligast på jobbet hade nog Chris Evans och Kieran McCulkin.
Bästa Serierna 2010: Nummer Nio
Ska man tro det som sägs så smakar vi människor precis som kyckling. Jag hoppas innerligt att det fortfarande finns mängder av currysås tillgängligt den dag då apokalypsen kommer och vi tvingas äta varandra. För tillfället får vi nöja oss med att beta av topplistan över det gångna årets bästa serier ännu ett snäpp.
9. Chew (Image Comics)
Chew är en härligt morbid serie av John Layman och Rob Guillory där man snabbt blir varse att en smakbit inte bara är en smakbit och att det kanske inte alltid är helt okej att bita på flickvännens tår, även när hon ber dig.
Efter en katastrofal epidemi av fågelinfluensa som kostade flera miljoner amerikaner livet har allt fågelkött nu förbjudits. Tony Chu är en polis med en speciell förmåga: genom att ta en tugga av något får han förnimmelser om vad som hände med det. Han är vad man kallar en cibopath. Hans senaste fall är att hitta kycklingsmugglare och ledtrådarna pekar på vad som kan vara en illegal restaurang. Han beställer en tallrik soppa, smakar och upptäcker att kocken mördar människor och stoppar i soppan! Allting smakar som kyckling, inte sant? När kocken begår självmord tar Chu en tugga av honom för att få namnen på de övriga inblandade. På grund av händelserna får han genast sparken men skaffar sig snabbt ett nytt jobb när han träffar Mason Savoy, cibopath och utredare för FDA, USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet. På den vägen fortsätter det.
Läs Chew för helsicke.
Bästa Serierna 2010: Nummer Tio
Klockan är den tjugofemte januari. Topplistetajm.
2010 var som vilket år som helst, och tänker jag efter så var det inte så mycket speciellt som inträffade. Lite bra, mycket dåligt. Det brukar vara så. Jag kan garantera att det alltid är så i serietidningsbranschen, som alltför ofta väljer att köra på som vanligt med tröttsamma happenings och jobbiga renoveringar. För det mesta blir det dåligt, men ibland träffar dom rätt.
10. The Punisher: FrankenCastle (Marvel Comics)
Frank Castle, The Punisher, har aldrig varit någon riktig hit i det vanliga Marveluniversumet. Efter den storstilade comebacken med ”Welcome back, Frank” flyttades karaktären till den nystartade vuxenavdelningen MAX, och det var där som han äntligen gjorde succe, fri från superhjältar, censur och stora muskulösa ryska transvestiter. I det vanliga Marvel-universumet har karaktären emellertid mest fått nöja sig med några som mest pliktskyldiga inhopp här och där för att visa att, jomenvisst, han finns ju också i samma värld som Spindelmannen, innan han försvinner igen. Kort sagt har det aldrig verkat som om det finns någon plats för honom i det superhjältetajta New York.
Det var just detta som Rick Remender ville ändra på när han tog på sig karaktären. Varför jagar han inte superskurkar som Green Goblin? Frågan fick sitt svar först efter nummer tio, i ”Dark Reign: The List” där Norman Osborn helt sonika kryssar av alla sina irritationsobjekt en efter en. Han skickar Wolverines onde son Daken för att förgöra Frank och det går ungefär precis lika bra som man kan tro. Armlös och huvudlös dumpas The Punisher i en smutsig gränd och nummer elva såg ut att bli en ganska dyster historia. Hur skulle The Punisher ta sig ur den här situationen? Den första januari 2010 kom nummer elva (och med tanke på den här listan så var väl det utmärkt timing?). Rick Remender fortsätter direkt från där vi slutade. The Punisher är äntligen död och Norman Osborn skickar ut sina underhuggare för att plocka ihop kroppen och föra den till honom för ytterligare förvaring. Han om någon vet att ingen håller sig död alltför länge i seriernas värld. Nog är det väl säkrast att hålla ett öga på den så inte det tragiskt bortglömda Legion of Monsters med hjältar som vampyren Morbius, varulven Jack Russell och Man-Thing i spetsen, tar den, syr ihop den och återupplivar The Punisher som ett Frankensteins monster, och satan i gatan om det inte var just precis det som hände!
Att säga att det var ett kontroversiellt drag var bara förnamnet. Mängder av läsare hotade med bojkott, en löjeväckande handling som blivit mer och mer vanlig på senare år, även om den sällan påverkar försäljningen oavsett hur många som skriver på namnlistorna som cirkulerar på forum som Comic Book Resources. Så som jag har upplevt saken finns det serieläsare, dvs dom som hörs mest, som hellre ser att en oönskad del, hur liten den än må vara, helt enkelt bara glöms bort eller raderas direkt genom att Doctor Strange viftar med ett trollspö i en banal historia. Att tillfälligt utforska en karaktär utifrån ett nytt perspektiv istället för att traska runt i samma gamla Doc Martens är helt enkelt inte att tänka på. Eller kanske var det namnet FrankenCastle dom protesterade mot? Bah! Minst lika löjeväckande.
Nå, saken är i alla fall den att FrankenCastle definitivt är det mest fantasifulla Marvel gett ut på väldigt, väldigt länge. Det är fint att läsa om hur den deprimerade, förvirrade, arge Frank sakta börjar att acceptera sitt nya liv i monstertunnlarna, och det är alltid trevligt att se Morbius och resten av Marvels monster som nästan alla kom till i början av 70-talet. Ibland glömmer företaget att dom har massvis med fantastiska karaktärer som inte har något för sig överhuvudtaget, så det glädjer mig oerhört dom väldigt få gånger som dom bestämmer sig för att tina upp gamla ansikten som ingen sett på flera år istället för att skapa nya figurer som ändå bara kommer att slitas och slängas direkt. Morbius och hans vänner hade naturligtvis en plan när dom räddade Frank undan liemannen, och den planen uppenbarar sig nästan genast när skoningslösa monsterjägare ledda av den vansinnige Robert Hellsgard kommer på besök och börjar ha ihjäl dom fredliga invånarna i Monster City. Kommer Frank att hjälpa sina nya fränder? Så klart att han kommer, och det är faktiskt riktigt mysigt också. Underbart kitschig läsning för alla som diggar monster!
You got the touch!
En av de vackraste scenerna i Paul Thomas Andersons majestätiska ”porrepos” Boogie Nights är när Dirk Diggler frigör sig och ger porren fingret för att istället sadla om till popstjärna. Tillsammans med sin hejduk Reed går de in i studion för att spela in sina blivande tracksettor. På ren skär vilja tampas Dirk bakom mikrofonen för att kvida fram den hemsnickrade dängan ”The Touch” (egentligen en låt av Stan Bush som senast förekom i Transformers) medan John C. Reilly rullar på höfterna och diggar något utomjordiskt på andra sidan studioglaset.
I filmen flimrar det här förbi ganska raskt, men Paul Thomas Anderson har varit så generös att han delat med sig av betydligt mer än så i form av extramaterialet ovan. John C. Reilly går på högtryck och spelar över något helt fantastiskt medan Mark Wahlberg gör sitt livs framtändande i en gnistrande tolkning av högmod, livskraft och total tondövhet.
Se klippet här!
When all hell’s breakin’ loose
You’ll be riding the eye of the storm
You got the heart
You got the motion
You know that when things get too tough
You got the touch
Anders tittar på barnprogram: The Centurions
Snön har brett ut sig och skapar återigen problem som jag aldrig lär mig att hantera. Helt plötsligt behöver jag en mössa för att inte örsnibbarna ska förfrysa. Bäst att stanna inne tills någon smart person uppfinner en rymdstation som kan stråla ner mössor på oss lata, vinterhatande stackars slackers. Det är till att bli nostalgisk när man är som allra deppigast. Har jag hört i alla fall. Vad passar bättre en eländig dag som denna än att plocka fram den gamla VHS-apparaten och knarka gamla barnprogram? Inte så mycket, om jag får säga min mening.
The Centurions är ett hederligt actionäventyr från mitten av 80-talet som handlar om hur tre manliga män med varsin specialitet räddar världen genom att en rymdstation strålar ner utrustning och vapen som fästs på deras kroppar likt lego. Det är precis lika häftigt som det låter, och jag personligen är aldrig sen att gnida det i ögonen på dagens ungdom som om det vore citronsaft.
Som om det inte vore nog att vi i så gott som varje avsnitt får se den onde Doc Terror och hans cyborg-sidekick Hackers lömska världsherraväldesplaner gå i kras, får vi även i sann edutainment-anda lära oss allehanda nyttigheter som skolan kanske inte helt lyckades med. Vad kan du göra för att rädda världen? Vad är egentligen en stjärna? Exakt hur het är Jake Rockwell’s berömda chili? Någonstans är jag övertygad om att The Centurions gjorde mer för naturvetenskapen än vikarien jag hade i tredje klass.
Det blir nog inte så mycket bättre än så, gott folk. I alla fall inte tills jag grävt fram Space Ghost.
14/11 Flanellskjortans dag!
Kom ihåg att ge farsan en slips och en förpackning boxershorts idag!
Det har han väl ändå förtjänat?
Let’s go to the midnight movies
Halloween må vara skamlös kommersiellt, men det är fantastiskt svårt att värja sig från en högtid som fokuserar på monstrum och vampyrer, istället för spralliga tomtenissar och käcka påskharar. Halloween har dessutom den tveklöst vassaste musiken. Utan pardon rockar Frankenstein & The All-Star Monster Band rumpan av Staffan var en stalledräng och Små grodorna. Så dämpa belysningen, ta en tugga pumpa, tappa upp ett glas absinth och låt dig omfamnas av gunget här.
Jan Terri
Jan Terri från Chicago gjorde på nittiotalet tre skivor. (Jag tänker gissa att dom var egenproducerade, men vad vet jag?) Hon spelade även in åtskilliga musikvideor, vilka hon delade ut band av till sina kunder i publicitetssyfte, då hon även jobbade som limousinechaufför. På sena nittiotalet fick ingen annan än Marilyn Manson se en av hennes musikvideos, och han blev så förtjust att man snart kunde se henne som förband (förartist?) på en av hans konserter.
Det kanske mest fantastiska i hela den fantastiska historien är att Losing You är helt vansinnigt catchy! Jag gick och sjöng på den i flera veckor efter att ha hört den för första gången. Kanske för att den påminde mig om låtarna jag brukade skriva som tioåring.
”My heart is open like an open book, yours is closed!”
Fashion
”As long as the colors match, go for it!”. Jag hör Carsons röst från Fab 5 eka i huvudet när bilden på Christer Sandelin från boken om tidningen Okej registreras på mina hornhinnor. Carson må ha vallat en drös med straighta män in i metrosexualitetens högborg, men här pulveriseras hans visdomsord utförligt av en käck svensk popgosse.
Konsten att inleda en film/tv-serie III: The Boogaloo
Amerikanska The Office kan sällan påtalas utan att någon påpekar att de föredrar det brittiska originalet, vilket är lite olyckligt eftersom serien nu är inne på sin sjunde säsong och skapat en egen identitet. Ricky Gervais och Stephen Merchants brittiska original är något av det bästa som gjorts på TV, men det gick sällan att svälja mer än ett avsnitt åt gången då serien var lika smärtsamt obekväm som rolig. I Amerikanska The Office finns mer värme och mindre bitter realism vilket gör att avsnitten slinker ner betydligt lättare.
Men vart går man vidare efter 6 säsonger och 126 avsnitt (det brittiska originalet bestod av ynka 12 avsnitt & 2 julspecialer) egentligen? Jo, man kickstartar med en sprittande skogsvild kontorstappning av Nobody But Me såklart!